Australien (1559 mil hemifrån | tidszon: gmt +10 | valuta: dollar)
Vi flög som sagt från Bali, men det var på håret att vi kom med flyget. Det var nämligen inte förrän på flygplatsen i Denpasar som vi fattade att det behövdes visum för att komma in i Australien. Vi hade haft någon dimmig idé om att svenskar var välkomna nästa överallt, men så är det ju inte. Nu hade vi sån tur att man kunde beställa visum online på bara några minuter, och vi hann precis springa ut från flygplatsen till en liten grillkiosk som hade både datorer med uppkoppling och skrivare, beställa och skriva ut.
Det första jag minns av Sidney var att jag stod utanför vårt hotell och insåg att vi var vita. Det kan verka konstigt, men efter sju månader i Asien hade vi nästan bara sett människor med annan hudfärg än vår, och jag hade liksom glömt att vi såg annorlunda ut än de. I Australien var de flesta som vi: stora och vita, och det kändes som en liten chock och kulturkrock. Plötsligt var vi inte huvudet längre än alla andra: australiensarna verkade stora som träd. Allting var stort, högljutt och påfallande. Maten var proteinrik och portionerna jättelika. Vi åt middag i Darling Harbour och var omgivna av skålande, hojtande, sjungande aussies som firade första advent med fyrverkerier, blinkande kaninöron och hinkvis med öl. Man såg naken vit hud överallt, korta klänningar, små tröjor, hotpants och djupa urringningar. Efter att ha varit borta så länge från västvärldskulturen kände jag mig nästan pryd och generad å de blekas vägnar.
Nästa insikt var att språkbubblan som vi hade levt i sen vi åkte hade spruckit. Det bor många svenskar i Sydney, så vem som helst omkring oss kunde tänkas förstå svenska. Slut med att kommentera allt och alla, och framförallt slut på att säga knäppa och/eller privata saker när andra kunde höra det.
Australien är väldigt olikt sin mamma England: varmare, vildare och mycket ruffigare. Det kompenserar man för genom överdrivet brittisk kultur och brittiska vanor. Men trots att språket är engelska förstod jag ibland knappt vad de sa. Första morgonen i Sydney åkte jag hiss med ett rödbrusigt par som pekade på min väska och ropade – Hajdi manji wörd? Oakie laff! varpå de gav upp ett skallande skratt.
Rort påstår hund ”Herr Grejare” kirurg? Nej det kan inte vara rätt.
I Sydney fick jag fler fördomar om australiensare: att de är hjärtliga, högljudda och dricker som svampar. Enligt en morgontidning jag läste hade australiska forskare först nyligen börjat varna gravida kvinnor för att dricka alkohol under graviditeten. Det stod att cirka 60 % av gravida aussies drack och att många inte verkade ha en aning om vad det kan få för konsekvenser. Men eftersom 1 barn av 100 som föddes där hade någon form av alkoholrelaterad hjärnskada hade forskarna gått ut med rekommendationer: Helst bör man inte dricka alls när man väntar barn, sa de, eller åtminstone inte mer än sju drinkar i veckan eller två gånger om dagen!
När vi skulle resa vidare till Melbourne var jag glad att vi skulle ta tåget dit. Jag ville verkligen slippa återvända till Sydneys flygplats, som är hemsk.
Eller rättare sagt: Helvetet måste vara en flygplats, och Sydneys flygplats är ett av dess förmak. Den kommer tvåa på min lista över de värsta flygplatserna jorden runt, trots att den var stor och modern.
Överhuvudtaget är det helt värdelöst att flyga om man inte måste. Det är dyrt. Planet kan störta. Man får inte se lika mycket av länderna man reser i. När man flyger bidrar man på ett ohemult sätt till miljöförstöringen och nedbrytningen av jordens ömtåliga ozonskikt.
Nästan det mest irriterande på vår resa var flygplatspersonalen, på nästan alla flygplatser. Av någon anledning var de alltid misstänksamma mot oss. Kanske för att vi syntes bra, man gör ju det när man är en stor familj med mellanstora och vuxna barn varav somliga släpar runt på kung fu-svärd, andra har hatt och så vidare.
Hursomhelst ville de ofta fråga ut oss, och gärna se hemresebiljetten. När de fick höra att vi inte hade köpt någon hemresebiljett ännu blev de helt nervösa och ville veta alla platser vi har varit på, och alla vi planerade att resa till.
Sen blev de ofta nervösa när de såg vad vi hade i väskorna, som till exempel teburkar, små flaskor med lokalt tillverkad sprit eller det nyss nämnda träningssvärdet fast det var alldeles sladdrigt och uppenbarligen helt ofarligt. Flera gånger fick vi slänga eller mot betalning förvara saker som var särskilt misstänkta. (Ett undantag var tågtullstationen i Wuhan i Kina, där tullkvinnorna tog upp Erics jättestora kinesiska knivar, konstaterade att de var väldigt vassa och packade ner dem igen.) I Sydney beslagtog de Leo jongleringsbollar eftersom de var fyllda med riskorn. Som tur var tog de inte mina teblad.
Man ska naturligtvis vara glad att de är noggranna med säkerheten. Det är bara så utmattande, när man ska stå i kö efter kö för att bli dokumenterad, kroppsvisiterad, få sina väskor röntgade och dammsugna, bli utfrågad, betala flygplansskatt, hämta pengar i bankomaten som ligger utanför flygplatsen eftersom flygplansskatten måste betalas kontant, visa alla biljetter, visum och pass flera gånger och så vidare. Kroppsvisiteringen var ibland absurd. Särskilt i Indien, där den kvinnliga personalen som visiterar kvinnliga turister var både pratsam och väldigt klämmig. Flera gånger verkade de tro att vi hade bomber på alla möjliga ställen. Och medan de klämde och kramade kommenterade de innehållet i ens fickor eller att man verkar gilla den indiska maten.
Som om inte alla dessa nackdelar med att flyga vore tillräckliga så är det obekvämt på de flesta flygplan, särskilt om man har ont i knäna eller har en bruten axel, eller om man vill sova. Det är alltid för iskallt eller för svettigt eftersom luftkonditioneringen på flygplan aldrig verkar fungera, och man hamnar alldeles för ofta bredvid folk som dricker för mycket, pratar för mycket eller somnar med huvudet på ens axel och dreglar.
Därför tog vi tåg, buss, båt eller bil så ofta vi kunde.
Tågresan till Melbourne var en fröjd, fast den var tolv timmar lång. Vi hade bekväma säten och underbar utsikt över rullande kullar. Här och var skuttade känguruer och flockar av ulliga och nyrakade får, under träden stod kolsvarta kossor och idisslade. En flock röda papegojor flög förbi tågfönstret. Te och scones serverades vid elva, med jordgubbssylt och clotted cream. Stationerna hade namn som Wagga-Wagga och Cootamundra. Precis så ska en tågresa vara, om ni frågar mig.
Min svenska kusin Sara bor sedan många år i Melbourne med sin australisk-italiensk- maltesiska man Marco och deras två rara barn. De såg till att vi fick låna en lägenhet, och bjöd oss på världens godaste pizzor, pastarätter, sallader och kakor, hemma hos sig eller på Marcos restaurang. Varje gång vi rullade proppmätta från bordet skickade Marco med oss lite extra lasagna eller biffpaj så att vi inte skulle hinna svälta ihjäl tills han kunde mata oss igen. Vi fick följa med på barbeque (för som de sa; ”man kan ju inte ha varit i Australien utan att ha varit på en barbie”) och italienskt släktkalas.
Lonely Planet (som hade sitt huvudkontor i Melbourne) hävdar att det finns en pågående kraftmätning mellan Sydney och Melbourne, ungefär som mellan Stockholm och Göteborg. För min del föredrar jag Sydney. Melbourne är svalt, behagligt, rikt och med doft av hav. Men det finns en nackdel som höll på att göra mig vansinnig: flugorna. De är överallt där det inte blåser och försökte alltid sätta sig i ansiktet, helst i munnen eller ögonen. Överallt gick folk och viftade bort flugor. Tydligen var de särskilt svåra just den tiden på året när vi var där.
Guideböckerna berättar sällan om såna små otroligt irriterande detaljer. Jag är ganska säker på att Lonely Planet: Sweden inte har en enda rad om de svenska myggorna, brännässlorna och de iskalla regnskurarna.
Den sista dagen i Australien passade vi på att göra ett viktigt experiment. Vi filmade det hela och skrev på vår blogg:
Nu kan det avslöjas: VIRVELN går MOTSOLS på södra HALVKLOTET
På allmän begäran har vi nu gjort en serie otroligt vetenskapliga experiment i en australisk toalett och en dito diskbänk. Vi har en film som jag ska ladda upp när vi har trådlöst igen, men vi kan redan nu avslöja att vattenvirveln faktiskt går motsols på den här sidan jorden. Det ser helt fel ut! Nån som vet varför det är så?
PS Sanne säger att hon har sagt det hela tiden, och att det aldrig är någon som lyssnar på henne. Så kan det vara.
Lämna ett svar