HK (823 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: hk dollar)

Det bor sju miljoner människor i Hong Kong, plus turisterna varav ganska få är européer. Vi såg enstaka vita nyllen här och där och en gång hörde vi någon prata svenska, men oftast var vi små bleka droppar i ett hav av asiater. I början var allt rörigt och överväldigande, och de första dagarna kände jag mig en smula matt. Allting var så stort och varmt och hastigt och blinkande. Jag kom på mig själv med att längta efter en liten stad, med en kyrka och en bokhandel och två parkbänkar med varsin liten tant och några sparvar. Men efter ett tag gick den känslan över. Hong Kong var väldigt coolt.

Vi bodde i stadsdelen Tsim Sha Tsui (beskrivet som ett av planetens mest tättbefolkade ställen) på den delen av Hong Kong som ligger på Kowloon-ön. Därifrån kan man ta färjan, MTR (tunnelbanan) eller taxi till Hong Kong-ön, och båt ut till de andra öarna. Om man åker upp med bergbanan till Victoria Peak får man en fantastisk utsikt över staden, och sällskap av stora glador som seglar på uppvindarna. På nervägen sitter man baklänges och hoppas att inte vajrarna ska gå av, för de knakar betänkligt. Eller så tar man tunnelbanan och beundrar Hong Kong underifrån. Vi köpte varsitt Octopus-kort, eftersom Hong Kong-borna är så stolta över det; man kan åka buss och tunnelbana och köpa hamburgare och identifiera sig och allt möjligt med sitt Octopus.

En förmiddag när vi skulle ta färjan blev vi stoppade på gatan av ett team från ett hong kong- och kinesiskt tv-bolag. Reportern var mycket lång och hipp för att vara kines. Han hade långt hår och en cool hatt och ville veta vad vi tyckte om den kinesiska regeringens förslag om att förbjuda mass-sms. När teamet fick höra att även svenskar riskerar att bli övervakade blev de helt förbluffade. ”I thought you were the most carefree people in the world!” utbrast reportern. Tyvärr kunde vi inte se inslaget när det sändes, eftersom vårt hotell bara visade de tillåtna kinesiska kanalerna.

Arkitekturen i Hong Kong är svindlande på många sätt. För att få plats med så många människor på så lite plats har man byggt på höjden – smala jättehöga hus som står tätt hopträngda; gamla skruttiga höghus och ultramoderna glänsande skyskrapor om vartannat. När man går på trottoarerna får man droppar i huvudet hela tiden även när det inte regnar. Det är air condition-systemen i husen vars avloppsrör leder ut vattnet rakt ut från husen. AC:n är dessutom superkall i alla affärer så man får en kall fläkt för varje affär man går förbi, kallt-varmt, kallt-varmt.

En väninna hade varnat mig innan resan och sagt att jag måste ta med extra allt av underkläder och badkläder, eftersom det kan vara väldigt svårt att få tag på storlekar över 38 i Asien. Eftersom min ena bikini hade blivit förstörd i Thailand (jag hade dumt nog lagt den i en tvättpåse på hotellet på Ko Pha Ngan och fick tillbaka den av två små fnissiga tanter som höll upp den fullständigt söndervåfflade underdelen för alla att beskåda och sa ”Sorry, sorry, too hot iron machine”) så var jag ändå tvungen att försöka hitta en ny. Det var inte så lätt, skulle det visa sig. Affärs- och restaurangbesök i Hong Kong kräver en helt annan beslutsamhet än i Sverige. Först märker man det när man går omkring i stan: utanför nästan varje restaurang står det inkastare och trycker upp en meny under ens näsa, och var hundrade meter kommer det fram en indier med kulmage och mumlar ”Tailor, madam? Handmade dresses, suits, watches handbags jewellery other stuff?” (och de kallar alla för madam, oavsett kön). På restaurangen försöker servitören lägga servetten i ens knä och om det funnes haklappar skulle man få dem knutna runt halsen.När man går in i en affär blir man genast förföljd av små mymlor till expediter som håller fram en liten korg som man ska lägga sina varor i, eller som berättar vilka (pyttesmå) storlekar och färger det finns av varje klädesplagg som man råkar snegla på. Om man vill prova skor vill de knyta upp ens skosnören och stoppa ner foten i skorna och när man betalar bugar expediten när han eller hon lämnar tillbaka pengarna. För en blyg svensk kan det kännas väldigt främmande med bugande expediter som föser en hit och dit och plockar fram kläder och saker som man inte vill ha.

Å andra sidan kan det vara helt tvärtom också. När jag kom in i en affär som skyltade med sport- och badkläder granskade expediten mig uppifrån och ner med ett höjt ögonbryn och sa ”No have your size, madam” innan jag ens hunnit fråga. I en annan affär fick jag ett klingande skratt som svar när jag frågade efter sandaler i storlek 41. Efter en halv dag i tio olika klädbutiker var jag helt slut.

Hong Kongbornas sätt att hantera kritik är ofta att låtsas som det regnar. Om man påpekar en uppenbar brist (”this mp3-player I bought from you yesterday is broken” eller ”I ordered fresh fruit salad, not seafood basket”) får man ofta ett artigt skratt till svar, eller ett ”yeh-yeh-yeh” (vilket betyder ”yes, of course”) utan någon som helst uppföljning.

När man äter på restaurang kan vad som helst hända. Man får nästan aldrig in alla de rätter som man beställde och om man är flera får man aldrig maten samtidigt. Däremot dukar servitörerna gärna av med blixtens hastighet, ibland har man knappt svalt sista tuggan innan de rycker skeden ur munnen på en.

Men man lär sig! Plötsligt är man som fisken i vattnet och beställer en massa konstiga maträtter i helt fel ordning, med ett stadigt grepp om pinnarna. Här ska inte dukas undan!

Det är väldigt frestande att gå på bio i Hong Kong. Dels har många filmer premiär där tidigt, dels är det en chans att slippa ifrån den tryckande värmen. Men man kan inte bara gå in på bion och sätta sig i t-shirt och shorts, då fryser man ihjäl. Luftkonditioneringen är inställd på igloo och efter en stund sitter man och huttrar. Kom ihåg att ta med en jacka, varm halsduk och förståndiga skor.

Mina sandaler var inte alls förståndiga – små tunna saker med fina mönster och ingen dämpning alls. Det straffade sig förfärligt. En dag när vi hade varit ute och promenerat ganska långt började det göra ont i hälen. På kvällen kunde jag knappt gå, och vi fick ta en taxi hem. Det visade sig vara hälsporre, och hade antagligen börjat redan hemma, under våren när jag bar omkring på stora flyttkartonger barfota i flera veckor. Jag fick ge upp min fåfänga och köpa både stadiga vandringssandaler och ett par riktiga skor, och det var som sagt inte så lätt att hitta i storlek 41, men det gick till slut. (Hälen gjorde ont på hela resan sen och blev inte bra förrän ett år senare.)

Killarna kom till Hong Kong efter fyra dagar, och en vecka senare tog vi tåget till Shanghai. För mig och tjejerna var det första gången vi skulle åka in i riktiga Kina. Hong Kong är mycket mer kosmopolitiskt, mer modernt och mer likt den västerländska kulturen. Vi hade hört att Kina skulle vara annorlunda, och det kändes spännande. Om vi hade vetat hur annorlunda det var hade vi kanske aldrig gått ombord på tåget!