Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Eric, Leo, Ludwig och Rebecka hade haft en fantastisk vandring. Första dagen gick de upp tillsammans med guiden till baslägret, det var en halv dags vandring dit längs med en väg i utkanten av bergen.

hästar och mulor bar tält och mat
första passet
på väg i multakt
Stok och Rumbak
jak!

Efter några timmar vek de upp i Stok Kangri-dalen och korsade Indusfloden, upp till en liten by på cirka 3000 meters höjd. Där tog vägen slut, det var bara två små hus, några träd, en liten flod. Det var mer som rastplats än en by. De träffade några jakar, får och fåraherdar men inga andra vandrare, det här var off-season så de var helt ensamma så när som på de som bodde i bergen. Framåt kvällen kom resten av gruppen, fyra små hästar, eller om det var mulor, två hästskötare och en kock. Hästarna rullade sig i gruset och verkade vara på gott humör.

äntligen

Eric berättade att de hade slagit läger och satt upp tälten men att de låg utomhus ett tag och tittade på stjärnorna. ”Det kändes som vi var mitt i Vintergatan, jag har aldrig sett stjärnhimlen så tydligt. Man såg alla kluster, alla små och stora stjärnor … Luften och sikten var kristallklar, det var inga andra ljus som störde, ingen måne.”

Den andra dagen gick de vidare i väglöst land. Det började gå uppför ordentligt. Landskapet blev mer och mer dramatiskt, bergen runt omkring var 5–6 000 meter höga och här och där hoppade blåfår. De passerade genom ett litet samhälle med ett tjugotal hus.

som ett blåfår på väggen, kan en säga
hitta nio får!
mamma, moster, unge, pappa, granne
en till blåfårsbild (de kom hem med cirka hundra men jag sätter stopp här)

När de kommit en bra bit upp på berget slog de läger och sov. Nu var de på cirka 3600 meters höjd och det började bli väldigt kallt.

Nästa morgon, den tredje dagen, var det frost på tälten när de vaknade.

varm sovsäck = bra grej
mattältet
tjocka gamla berg
tjocka gamla får
oändligheten, och bortom

De fortsatte gå och gick förbi den sista boningen på vägen, en bondgård på cirka 3900 meters höjd. Guiden gick in och hälsade på de som bodde där. Det var en fin liten gård med terrassodlingar.

sista utposten

När kvällen kom hade de kommit upp till 4400 meter. Där fanns en toalett av sten mitt på berget.

hål i golvet med lång fallhöjd.

Det var fruktansvärt kallt när de satte upp tälten. Kocken hade lagat en massa god varm mat, och det behövdes. Sovsäckarna räckte inte för att hålla värmen så de fick sova med precis alla kläder på sig, men de frös ändå hela natten.

så trötta att de knappt orkade hålla i gafflarna
en uppiggande tårta, present från kocken!

Den fjärde dagens morgon kunde de se Stok La-passet (4900 meter över havet) i fjärran. Det såg oerhört kallt, brant och riskabelt ut. Skulle hästarna kunna ta sig upp där med packningen? De frågade guiden och hästförarna vad de trodde. Indierna ryckte på axlarna och sa att det kan gå, det kan bli svårt, det kunde vara för isigt för djurens hovar … Till slut, efter långa diskussioner, bestämde de sig för att dela upp sig. Leo och Rebecka skulle gå tillbaka ner med hästarna. Eric och Ludwig skulle fortsätta upp till passet tillsammans med guiden.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Eric och Ludwig tog sig upp till passet, men det var en svår och isig väg upp. De var helt slut, men mycket nöjda, när de kommit högst upp och kunde se ut över det månliknande och karga landskapet och de sjutusen meter höga topparna runt omkring.

känslan av mars
svindlande höjder
en ruggig skönhet (med betoning på ruggig)

På vägen ner såg de spår av snöleopard, men inte själva leoparden. Den är ett mycket skyggt djur och lever ensam i stora revir, ibland så mycket som 1000 kvadratkilometer.

Rebecka och Leo gick ner med hästarna. De hade en skön vandring och träffade jakar och jakherdar. Rebecka blev trött i benen och red på sin lilla häst, som också blivit ganska trött så här på fjärde dagen. Vid ett tillfälle, när de skrittade fram på en smal liten väg med ett stup på ena sidan, tvärstannade hästen och knäade så att Rebecka ramlade av – som tur var på bergsidan av hästen. Annars hade det bara blivit smulor kvar av henne.

Tidigt på kvällen var de allesammans tillbaka i Leh igen, trötta men mycket nöjda.

Två dagar senare, på den sjunde dagens morgon, tog vi våra väskor, tittade ut en sista gång över Himalaya och den bleka himalayanska månskäran, och reste vidare. Mot värmen och vansinnet i Varanasi.