Kambodja (873 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: riel)

Det finns en modern legend om Kambodjas största inrikesflygbolag. Det sägs att flygbolaget betalar regeringen för att inte reparera bilvägen från gränsen mellan Thailand och Kambodja till Siem Reap, så att folk ska ta flyget till Siem istället. När man har åkt den vägen med bil är man beredd att tro på legenden. Men jag går händelserna i förväg – resan till Kambodja var ett äventyr hela vägen från Bangkok. Så här skrev Rebecka i resebloggen:

Lonely Planets ”Asia on a Shoestring” har bra tips om hotell och kvarter, bra råd om hur man ska göra för att inte bli lurad och är allmänt en överlevnadsbok för Asien. Innan vi åkte hade vi läst om ”Thailand to Cambodia bus scam” i denna bok (scam betyder ”blåsning”). Det går till så att man åker med en stor buss (vilket vi gjorde), och kommer sedan till gränsen. Där byter man buss, och den här bussen kör mycket långsammare än nödvändigt, och tar massor av omvägar, så att när man kommer fram till deras halvtaskiga kompis-ägda guesthouse är man så utmattad att man inte orkar leta efter ett nytt. Smarta som vi var hoppade vi då av bussen när vi kom fram till gränsstaden Poipet. En del av buss-sällskapet gick för att skaffa visum, och då slank vi iväg. Vi fixade våra egna visum (det var inte alls svårt, men vi var tvungna att muta gränspoliserna med 100 baht för att få dem direkt), och tillsammans med två trevliga finländska tjejer åkte vi iväg med två taxibilar mot Siem Reap.

Här kan sägas att det Rebecka och Lonely Planet skriver om bara är en av många olika scams. En annan blåsning går ut på att den privata researrangören/bussbolaget säljer ett visum som är tio gånger dyrare än det man själv kan köpa vid gränsen. Problemet är, som Rebecka beskriver, att man måste muta gränsvakterna för att de överhuvudtaget ska göra något inom rimlig tid. Men det blir ändå mycket billigare.

På Lonely Planets stora reseforum ”Thorn Tree Travel Forum” finns det hundratals berättelser om olika bussblåsningar i Kambodja. Eller som en av medlemmarna skriver uppgivet: ”Den här historien kommer upp minst en gång i veckan. Hur många gånger måste vi säga det igen: Ta inga privata bussar till Kambodja – ta en kommunal buss från busstationen!”

Rebeckas reseblogg fortsatte:

Lonely Planet kallar vägen från Poipet till Siem Reap för ”Boulevard of Broken Behinds”, och ja, jag vet inte om jag skulle hitta en beskrivning som passar bättre. 

Det var hål, gropar och gupp överallt. Vi körde i kanske 50 km/h, om inte mindre, eftersom det var omöjligt att köra snabbare för terrängen. Man körde inte på vänster eller höger sida, man körde på den sidan det gick att köra på. Om det kom en annan bil fick man svänga förbi den och sedan fortsätta. För att inte ens tala om alla kossor mitt i vägen, mopeder med grisar där bak och småknattar på 4-5 år på stora, vingliga cyklar.

(klicka för större kokaos!)

Efter drygt fyra timmar på den där vägen visste jag precis hur en flipperkula måste känna sig. Enda skälet till att jag inte var blåslagen precis överallt var att vi satt fyra personer i baksätet på den lilla taxin, och jag satt som tur var inte närmast dörren.

När vi kom fram var det redan mörkt. Vi hade ringt och bokat ett hotell i förväg, men när vi kom dit kändes det inte bra alls. Vi bad taxichauffören att köra en bit till, och hittade efter bara några minuter ett annat hotell, Angkorland, som såg betydligt mer inbjudande ut. Tack vare lågsäsongen var det nästan tomt och vi förhandlade oss snabbt till ett bra pris på två dubbelrum, varav det ena var nästan som en liten svit, med plats för två extrasängar.

Hotellet serverade oss en enkel middag i sin restaurang, men Sanne kunde inte få ner en bit. Först trodde jag att det bara var trötthet efter den långa och skumpiga resan, men när jag la handen på hennes panna blev det tydligt att hon hade hög feber. Vi bäddade ner henne och gav henne vatten och juice. Hon blev liggande i två dagar med feber och hosta medan vi andra plaskade i den enorma hotellpoolen och utforskade Siem Reap. På tredje dagen var hon mycket bättre, men när vi gick och la oss på kvällen blev Eric plötsligt sjuk istället. Det kom verkligen plötsligt – när vi släckte ljuset var han fortfarande precis som vanligt, men bara en stund senare började han plötsligt skaka av frossa så att sängen gungade. Hans kroppstemperatur måste ha skjutit i höjden som en raket, från 36 till 41 grader på en kvart. Jag blev orolig för att det gick så fort, och började fundera på hur jag skulle få dit en läkare som gick att kommunicera med, men redan nästa morgon var han hyfsat pigg igen.