Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Det är så skönt att vakna på tåg, även om det är tidigt på morgonen. Man kastar ett getöga på klockan och vet att det inte är någon som helst brådska med att gå upp: det är tåget som skyndar sig att gå, själv behöver man bara ligga och vifta med tårna. Jag gläntade på tågfönstrets vita gardin och såg Kina susa förbi därutanför, med risfält, vattenbufflar och ångande fabriker.

Redan kvällen innan förstod vi att Kina skulle bli något helt nytt. När vi kom till tåget stod det en kvinnlig tågkonduktör i givakt vid varje kupédörr. Vår kupé var en så kallad softsleeper, den kinesiska motsvarigheten till våra sovvagnar, fast mer kinesiska och hemtrevliga. Man får alltid en enormt stor termos med hett tevatten, och det står ofta porslinskoppar med lock framdukade. Alla överkast har virkade spetsar, det står blommor i en vas i fönstret och ibland får man en liten ask med tandborste, en pytteliten tub med kinesisk tandkräm och något som ser ut som en sockerbit tills man öppnar och vecklar ut den och det visar sig vara en magisk tåghandduk.

(den magiska handduken, dels som sockerbit och dels i påbörjad utveckling)

Vi sov som kinesiska stenar och gick nästa morgon glada och hungriga
till restaurangvagnen. Frukosten visade sig bestå av kaffe med grädde,
syltmackor och stekt ägg som skulle ätas med pinnar. Under många av våra
senare tågresor i Kina tänkte jag tillbaka på den där morgonen – då
tyckte vi att syltmackor var höjden av konstighet och att den kinesiska
tågpersonalen var lite knepig att beställa av. Föga anade vi!

Jag gjorde en liten enkät som jag delade ut till familjen, med frågor om vad som varit bäst och knepigast hittills. Den sista frågan var ”Vad är ditt motto för resan, så här långt?” Bara två svarade på den.

Rebecka skrev: ”Allt kan bli värre.”
Sanne skrev: ”Försök att inte titta på maten – ät den bara.”

Shanghai blev snabbt vår nya favoritstad på resan. Den är stor och luftig och överraskande modern – vi hade väntat oss något helt annat. På många sätt påminner Shanghai om Hong Kong, men en avgörande skillnad är invånarna: shanghaiborna är betydligt mer kinesiska än hongkongborna. Och det är inte helt lätt att förhålla sig till det kinesiska sättet att bemöta västerlänningar. Mycket handlar förstås om att vi inte kunde språket, och få av de kineser vi träffade talade engelska. WikiVoyage skriver:

For visitors unused to travel in China the language barrier is likely to be the biggest obstacle, as English ability tends to be very limited in all but the largest tourist draws.

Många kineser stirrar bara på en när man försöker fråga om någonting, och det är lätt att tappa tålamodet/förståndet ibland. Men man måste komma ihåg att det ofta handlar om en slags blyghet förklädd till zombie-look – för många är det så pinsamt att inte kunna svara att de väljer att ignorera en istället. Om man ignorerar tillbaka, istället för att sucka eller bli arg, har ingen förlorat ansiktet. Så egentligen är de flesta man möter vänliga och vill gärna hjälpa om de kan.

Vi bodde på Huai Hai Zong Road, en lång och bred gata med många affärer. Bland annat ett H&M där vi kunde konstatera att det asiatiska utbudet är mycket större, roligare och mindre strömlinjeformat än på svenska H&M. Ytterligare ett kvarter bort ligger Shanghai Education Bookstore. Jag gick in där för att köpa en kinesisk ordbok, och när jag hade hittat det kom jag på att det skulle vara bra med en parlör också. Jag vände mig till expediten och frågade efter en phrase book, och hon pekade på flera olika lexikon.

– No no, sa jag, a book with phrases, not just words. Phrases, like: ”How are you?” or ”China is a nice country” or ”I would like some fresh fruit”. Phrases.
– Oh yes, sa expediten och hämtade genast ett stort franskalexikon.

– No, not french. Phrases! Like this, sa jag och pekade på en bok som hette ”Common American Phrases”, med kinesisk text under titeln. – Like this, but not American phrases, Chinese phrases!
– Oh yes! ropade expediten och skyndade sig att hämta ett ryskt-grekiskt lexikon.

Äntligen kom jag på att slå upp phrase i ordboken jag just köpt, och visade henne översättningen.
– Aha, lös hon upp, phrases! Men sen såg hon bekymrad ut och sa: – No Chinese phrases.
– What, sa jag och pekade på de arton hyllorna med ordböcker, all this and not one Chinese phrase book?
– No, skakade hon på huvudet. – Because last week someone come in and ask for Chinese phrases. Chinese phrases all finished.

Självklart är alla kineser individer så jag ska verkligen inte försöka beskriva ett allmänt kinesiskt kynne. Men kinesiska vanor är en annan sak. Jag hade läst vad Ulrika på bloggen ”Älskade Beijing” hade skrivit om några av de mer säregna vanorna, så jag var ganska väl förberedd på harklandet och spottandet, rökandet och att folk går omkring på stan i pyjamas (väldigt sympatiskt tycker jag!).

En vana som däremot var svår att vänja sig vid är att en del kineser, särskilt äldre, kan stirra närgånget på en eller peka, eller till och med peka och se arga ut eller peka och skratta högt. När jag satt en eftermiddag på ett kafé på Huai Hai och skrev i min anteckningsbok om just stirrandet märkte jag inte mindre än tre gånger att det stod någon och läste över min axel.

Alla i familjen reagerade olika på stirrandet och pekandet. När man är varm och trött själv kan det kännas jobbigt, då vill man bara göra en ful grimas tillbaka (men det gör man förstås inte). Jag gillade Leo sätt bäst: han log och pekade på sig själv och sedan upp i himlen. Alla blev förvirrade, men de log tillbaka och slutade att peka!