Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Vi tyckte ofta att kineserna var knepiga. Det kinesiska sättet att tänka, lösa problem, visa känslor och kommunicera är så annorlunda än det svenska. ”The Chinese do things from the heart”, sa en amerikansk tai chi-tränare som vi träffade i Wudang. ”If you just speak from your heart they will understand you.” Det visade sig ofta stämma, även om det satt långt inne ibland för oss svenskar att verkligen tala ur hjärtat.

För varje dag förstod vi bättre hur många kineser tänker, och insåg att det bara var ett sätt som är anpassat till de kinesiska förutsättningarna. Till exempel har kineser i allmänhet ovanligt stort tålamod med varandras uppförande. Om man bara håller sig inom rimliga gränser kan man bära sig åt, göra oväsen och i största allmänhet vara sig själv så mycket man vill. Kanske beror det på att man har så lite privat och eget utrymme här – det gäller att ha hög tolerans gentemot andra, om man vill ha lite marginaler för egen del.

Man kan inte hålla på och vela i evighet heller, eller välja mellan olika alternativ och varianter, som vi kan som bor i ödemarken. I Kina är det antingen på eller av. Nu eller aldrig, Du kan få den ena sorten eller den andra, men du kan inte få blanda båda sorterna i en påse, nix, så gör vi inte här.
Om du kan förklara ditt problem är det lätt att få hjälp, och ofta sträcker sig hjälpsamheten långt över vad vi svenskar är vana vid. En person i en bank eller butik kan gå med dig flera kvarter för att visa dig vägen, folk på gatan har tusen förslag på hur du ska göra. Om de däremot inte förstår kan de vara helt ointresserade av att ens ge dig en blick. Vilket som sagt inte ska ses som en förolämpning, utan som en utväg för att ingen av er ska förlora ansiktet.

Det var Erics idé att åka upp till bergen i Wudang. Den lilla bergskedjan Wudangshan i Hubei-provinsen är känd för sina många taoistiska kloster där man utövar vetenskap, kampsport, meditation, kinesisk medicin och så vidare. Kulturen är urgammal: det äldsta templet, Fem drakars tempel, byggdes redan under Tang-dynastin, någon gång på 6-900-talet. Den del av området som vi skulle åka till är idag nationalpark och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finfint

Erics plan var att vandra i bergen och kanske besöka en skola för att se hur man tränar Wudang kung fu, till skillnad från Shaolin kung fu. De två stilarna har en historia av rivalitet som sträcker sig tillbaka under många århundraden. Wudang kung fu räknas som en inre stil, till skillnad från Shaolin som räknas som en yttre, och den är speciellt känd för sina svärdformer. Rörelserna är svepande och cirkulära, och all kraft kommer inifrån magtrakten och fortplantas ut som en stålpiska till händer och fötter. Eremitmunken Zhang San Feng som sägs ha uppfunnit tai chi (som ursprungligen var en del av kung fu, men som kom att utvecklas till en helt egen gren som hälsogörande gymnastik) bodde i ett kloster i Wudangbergen under Mingdynastin. Även taoismen sägs komma härifrån. Det är Wudang kung fu man pratar om i filmen Crouching tiger, Hidden dragon, och delar av filmen (bland annat den ohyggligt sorgliga och romantiska slutscenen) utspelar sig i dessa berg.

Blånande, grånande

När Eric kom tillbaka från Beijing reste vi alltså vidare, med ett överfullt tåg till Wudangshan. Som alltid när vi reste med Rebecka och hennes Shaolintröja fick vi många reskamrater, men den här gången var det framförallt vår engelska som drog till sig uppmärksamheten. En ung man som gärna ville träna sin engelska konversation frågade mig vart vi var på väg. Han kunde ganska mycket engelska, men hade svårt att komma ihåg många av orden och bad tusen gånger om ursäkt för att han inte talade bättre. Han presenterade sig med sitt engelska namn (”Bush, like the American president!”); hans kinesiska namn var Wong.

Bush ville gärna övertyga mig om allt möjligt. Han var orolig över att västerlänningarna har en felaktig uppfattning om kineserna.

– You Western people think that Chinese people have bad manners, because some Chinese people have bad manners in your country.
– Oh no, svarade jag, we have Chinese friends in Sweden and they don’t have bad manners. I think we are only different in some ways and maybe some people are afraid because they don’t understand other people.
– Yes, we think that you Western people have bad manners also, förklarade Bush ivrigt. (Han menade verkligen inte alls att vara förolämpande, bara pedagogisk.) – And, fortsatte han, you Western people think that Chinese people all look the same.
– No no, not at all, försökte jag avbryta, men Bush var uppjagad och ångade vidare:
– You think maybe we look like monkeys. But we Chinese people think that Western people look like … sorry, I forget the word … like gorillas! sa Bush och log strålande mot mig.

Sen berättade han hur Kina har varit ett u-land en gång i tiden, men hur den kommunistiska regeringen nu har öppnat dörrarna för Kina så att de ännu en gång kan bli störst och bäst på allting. Först ska de bräcka japanerna på alla områden, sen resten av världen.

Sen kom en konduktör och avbröt vår konversation. Han var inte intresserad av biljetterna utan delade ut en liten leksak, ett tankepussel där man ska få isär två klurigt hoplänkade metallstänger. Inom tio minuter var hela vagnen knäpptyst – alla satt och vände och vred på sina pussel och var djupt försjunkna i spatialt tänkande. Jag lyckades lösa min först, till familjens förtret och kinesernas beundran.

Har jag sagt att jag älskar att åka tåg i Kina?

När tåget stannade med ett gnissel rafsade vi ihop våra saker och hoppade av. En gammal flagnad skylt med texten Wudangshan stod på den öde och soltorkade perrongen, runt om oss reste sig höga gröna berg. Wudangshan är namnet på både bergskedjan, nationalparken där och den lilla byn strax utanför nationalparken där vi nu hade stannat med tåget. Vi lyckades hitta en taxibuss som tog oss till parkens grindar, där vi skulle in och ta en buss upp till bergsbyn Nányán där vi skulle bo. För att komma in i parken måste man köpa biljetter, få dem stämplade av misstänksamma biljettdamer och granskade av bistra och beväpnade vakter. Sen måste man hitta rätt buss och åka upp på den oerhört slingrande vägen en dryg timme, men till slut var vi framme.

Nányán är en harmonisk plats, ungefär 1200 meter över havet i de grönskande, lummiga Wudangbergen och tusen år från all civilisation. Byn är pytteliten, med en enda gata, två-tre restauranger, en biograf och fjorton mikroshoppar med exakt samma turistgrejer och butiksägare som hellooar som om de inte redan hade sett dig gå förbi femtisju gånger. Det finns inget internet, ingen mobiltäckning, inga bankomater. Det är så högt upp att molnen som drar förbi sveper in hela byn som i en säck med dimma.

Molninnevånare
Mycket finare hustak än hemma
Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!

Byns biograf

Vi hade läst om ett hotell som lät billigt och bra i Lonely Planet och gick dit. Det verkade helt öde men till slut dök det upp en kinesisk dam som gav oss två rum. De var stora, och mitt och Erics rum hade fantastisk utsikt över bergen, men vi upptäckte att Lonely Planet hade glömt att skriva om mögelfläckarna, mögelodlingarna och de enorma flak av luddigt mögel som satt i taket och lite varstans. Vi var för trötta för att försöka hitta något annat just då, och bestämde oss för att stanna.

Tak med mögel eller mögel med tak? Det är frågan
Innovativ ventilationsteknik

Leo blev sjuk samma natt. Möglet gjorde nog sitt till, samt fläkten i deras rum som verkade blåsa in luft från gatan utanför och som olyckligt nog var placerad bakom ett utedass. Jag blev lite orolig eftersom det var fjärde gången han var sjuk på resan och det kändes som det skulle kunna bli struligt att få tag på en doktor som vi kunde kommunicera med. Men Leo viftade som vanligt bort mitt pjåsk och påpekade, helt riktigt, att vi var på själva urgrunden för medicinsk kunskap.

Efter några dagar var han bättre igen, och Eric och jag gick runt i byn för att leta efter andra hotell. Det mest lockande stället låg högst upp i byn. Vi tänkte att det måste vara en fantastisk utsikt över bergen, men det visade sig att alla gästrummen hade fönster mot baksidan, några meter från berget bakom hotellet. Det sipprade in ett mörkt mossgrönt ljus genom fönstren och man stirrade rakt in i bergväggen. Byggchefen måste ha hållit ritningen uppochner. Men på hotellet nedanför vårt fanns det rum, och vi flyttade snabbt ner dit.

När jag höll på att packa upp kom flickan från receptionen in för att se hur det gick för oss. Hon var en liten smal figur, såg ut som högst fjorton år och kunde ovanligt många engelska ord. Hennes röst var lika liten som hon; det lät som hon jamade när hon pratade. Dessutom såg hon helt förskräckt ut hela tiden, även när hon verkade glad. Jag frågade om vi kunde lämna in vår tvätt någonstans och pekade på påsen med smutstvätt. Hon tog upp den, kramade den hårt mot bröstet och såg helt förtvivlad ut. – I can wash, sa hon, – but please tell no one! It’s very secret, yes? Så satte hon fingret för munnen, blinkade långsamt med ena ögat och smög ut med påsen.

Jag hade förstås inget att invända mot att hon tvättade svart. Vi fick tillbaka kläderna två dagar senare, när det hade slutat regna. De var fortfarande lite fuktiga men rena och fint vikta.