Sydkorea (745 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: won)

Jag kände mig ganska upprymd när vi landade på Incheons flygplats i Seoul, trots att vi rest med tåg och flyg oavbrutet sen kvällen innan. Dels för att vi plötsligt var en så liten, lättrörlig skara – bara fyra personer! – och dels för att vi nu var på väg mot blippandets förlovade huvudstad. Sydkorea är världens mest uppkopplade land, hade jag läst i reseguiden, och för mina barn har det alltid tett sig som något av ett drömland av blänkande framtidsteknik.

Tyvärr började det inte så väldigt hi-tech. Jag hade tänkt kontakta Namsan Guesthouse (vandrarhemmet som vi skulle bo) på när vi kom till flygplatsen. Egentligen skulle vi ha gjort det redan i Shanghai, men där var uppkopplingen så långsam, så jag hade sparat det till ankomsten till Seoul. Till vår förvåning visade det sig att det inte fanns något wifi-internet på Incheon, och när jag tog upp mobilen för att ringa fungerade inte den heller.

Det var bara att gå på bussen och visa chauffören adressen i reseguiden. Vi blev avsläppta på ett torg just när det började ösregna, utan att ha en aning om var vi var eller var Namsan Guesthouse låg. Efter att ha hejdat ett antal förbipasserande som bara log blygt och rusade vidare i regnet lyckades vi till slut hitta en ung man som kunde läsa och tala engelska, och som hjälpte oss att ringa Namsan från en telefonkiosk. Killen som svarade sa åt oss att vänta på en blå skåpbil, och precis när det slutade regna kom den rullande och stannade för att plocka upp oss.

Namsan Guest House ligger i stadsdelen Jung-gu i Seoul, vid foten av Namsanberget. Från den andra natten sov vi i ett rum med fyra futoner (madrasser) på golvet.

Leo (diskret pixlad på bilden) med Alastair Reynolds på futonen.

Rummet låg i ett eget litet hus med gemensamt kök/vardagsrum där man blev bjuden på frukost varje dag: riste eller gammalt starkt kaffe, stora toastbröd, jordnötssmör, sylt och nudlar. Varje kväll köpte vi juice och yoghurt i snabbköpet och ställde i det gemensamma kylskåpet. Badrummet var stort och ljust och det fanns varmvatten, men som på många håll i världen fick man inte spola ner toapappret i toaletten, utan måste lägga det i en papperskorg bredvid.

Seoul är en väldigt fin och speciell stad. Man får en stark känsla av hur den gamla tiden och den nya strömmar bredvid varandra genom staden, precis som den lilla floden Cheonggyecheon. Den var först ett dräneringsdike och fiskevatten i flera hundra år, men blev allt smutsigare och täcktes i slutet av 50-talet med asfalt och blev sex kilometer motorväg istället. I början av 00-talet tog den dåvarande borgmästaren Lee Myung-Bak det goda beslutet att riva upp asfalten och göra floden fin igen, och idag är den ett utflyktsmål för Seoulbor och turister som promenerar längs floden, hoppar över den på stenar och vadar omkring i den.

Alla städer borde ha en promenadflod!

Skoluniform och paraply

Hangul utmärker sig genom att grafemens utseende till stor del motiverats av fonetisk särdragsanalys. Tydligen.

Klicka för ännu högre hus + större reklamskylt

Vi hade läst om Inwangsan, ett heligt berg mitt inne i staden som vi gärna ville klättra upp på. Det visade sig att vi måste gå igenom en stor byggarbetsplats för att komma fram till där stigen började vid bergets fot, och sen var stigen så brant att vi nästan måste krypa den sista biten fram till den stora grind där själva heligheten började. Hett var det också, säkert 35 grader i skuggan. Väl där uppe blev vi förvirrade igen – vilket håll skulle vi gå åt? En liten gumma stod och vinkade hemlighetsfullt åt oss bakom ett hörn. Vi följde henne med viss möda, eftersom hon verkade susa och studsa fram uppför stigen, men till slut hade vi kommit till den heligaste platsen, den stora Seonbawi-stenen som sägs se ut som en helig munk.

Stenen var onekligen imponerande, men efter en stund fortsatte vi uppför berget. Bakom en buske hörde vi någon trumma, bakom en annan buske satt någon och sjöng en entonig sång. Det var schamaner, koreanska medicinmän som satt och trollade på berget. Vi slog oss ner på en klippa och begrundade det faktum att vi satt på ett heligt berg omgivna av schamaner på självaste midsommarafton. Inget sätt att fira midsommar kunde vara konstigare än det här, inte ens att dansa Små grodorna.

Schamaner i varje buske

Trappan mot toppen försvann i djungel

Ludwig ville klättra upp på högsta toppen, men vi andra var varma och trötta och sa att vi skulle vänta på honom där vi var. Han försvann och vi tog in omgivningarna – det var en liten lekplats av något slag, med en källa där vattnet sprang rakt ur ett hål i berget. Medan vi väntade kom det koreaner nästan var femte minut och fyllde på flaskor av det heliga vattnet. Vi väntade och väntade. När det hade gått mer än en timme började vi undra var Ludwig tagit vägen – om han kanske blivit borttrollad av en schaman, eller uppfyllts av Inwangsans heliga ande och flugit iväg. Just då såg vi honom komma ner för berget, lite haltande och med blodet rinnande ner för armen och stora blodfläckar på den vita tshirten. Han hade snubblat när han klättrade och skrapat upp armen rejält.

Vi skaffade snabbt fram en termosmugg som vi fyllde med heligt vatten och sköljde av såret. Jag hade några thailändska disneyprinsessplåster i väskan. Problemet var att det hade kommit ganska mycket jord och skräp i såret, och vattenstrålen från berget var för klen för att vi skulle kunna skölja såret så noggrant som jag hade velat. Som tur var gick vi förbi ett litet hus på vägen ner där det visade sig bo en pensionerad läkare, som hade jodsprit och ett riktigt plåster hemma och som plåstrade om den sårade noggrant och vänligt.