Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)

Leo hade pratat sig varm om en liten by i norra Laos med det oemotståndliga namnet Luang Prabang. Vårt hotell där låg ovanför ett kafé och bageri på huvudgatan Sisavangwong Road, med små men trevliga rum för 30 amerikanska dollar natten. Badrummen var så minimala att man inte kunde ta en dusch utan att blöta ner hela toaletten, men om man bara kom ihåg att ta ut toapappret först så gick det bra. Vi hade tre rum i följd med en stor gemensam balkong utanför där vi kunde sitta och titta på folklivet, och en restaurang i gatuplanet.

Luang Prabang grundades i slutet av 600-talet och är fortfarande en ganska liten stad, med cirka 100 000 invånare. Den gamla delen, där vi bodde, ligger längst ut på en halvö i Mekongfloden. Det finns bara ett par huvudgator, husen är ett- och tvåvåningshus. Vi kom dit i maj, precis när hettan börjar gå över och regnperioden börjar, och det var fruktansvärt varmt och fuktigt. Luften var stillastående, och då och då blev det strömavbrott så att fläktarna slutade fungera.

Sanne, Rebecka och jag hyrde varsin cykel och lärde oss snabbt att hitta i byn. Vi hittade till exempel flera franska restauranger med årgångsviner och god mat. En av de få goda sakerna med den franska kolonialismen är matkulturen de tog med sig – man kan riktigt se framför sig de gamla franska överstarna med sina extra stora koffertar fulla med rödvin kämpa sig fram genom djungeln, rytandes ”inte utan mitt vin!”

Den fransk-laotiska maten är verkligen fantastiskt god. Men det är inte helt lätt att ha en gourmetrestaurang mitt ute i djungeln. Krögaren på en av de bästa restaurangerna i staden, L’Elephant, sa att det första han fick göra var att skaffa ett reservaggregat till sin restaurang, eftersom maten annars skulle bli förstörd av de ständiga strömavbrotten.

Vi åt bland annat vattenbuffel, mok paa (ångkokad fisk och limeblad i ett paket av bananblad), ping moo saille si kraille (citrongräsmarinerad grillad fläskkotlett) och laap (väldigt god och lagom stark biffsallad).
Om man tycker att det blir för kolonialt att äta fransk mat är det bara att handla på den lokala gautmarknaden istället. Jag vågade faktiskt inte testa kackerlackor, så det har jag kvar att göra på min ”Måste prova innan jag dör”-lista.

(klicka för större kackerlackor!)

Den största gatan, Sisavangwong Road, är kantad av tuk-tuks och deras förare som ser ut som om de sitter och sover men som öppnar ett halvt öga när man går förbi, och ropar ”Taxi mam?” ”Tuk-tuk-mam?” ”What the fu..?” Fast det visade sig naturligtvis att de inte alls sa ”What the fu”, de sa ”Waterfall?” vilket betydde att de ville köra oss till vattenfallet i Kuan Xi utanför Luang Prabang. Vi satte på oss badkläder, drog skjorta och shorts utanpå och for iväg mot fallen, en färd genom djungeln och upp i bergen på knappt en timme. Från foten av berget får man gå för att komma till fallet. Först förbi en stor inhägnad där det står ”DANGER: TIGER” men ingen tiger syns till i inhägnaden, och på flera ställen är staketet misstänkt svajigt. Man smyger vidare och kommer till de första bäckarna, små rännilar från det stora fallet. Ibland går vägen brant på smala slingriga djungelstigar, ibland får man gå på hängbroar, men för det mesta är det en lätt väg att gå.

Halvvägs upp kom vi till en lagun, en naturlig pool med kallt klarblått vatten som vi genast slängde oss i. När vi låg där och plaskade började det regna och vi skyndade oss upp i hopp om att rädda våra kläder från att bli genomblöta, men det var redan för sent.

(klicka för större lagun)  

Vi gick vidare medan monsunregnet fortsatte, det var som att gå i en varm dusch. Till slut hade vi klättrat och halkat oss upp till det översta fallet. Det var helt magnifikt – ett jättefall som störtade ner i tre små laguner och sedan fortsatte nerför stupet. Det gick inte att ta fram kameran i ösregnet, men jag hade gett vad som helst just då för att kunna ta en bild. I den översta lagunen där fallet var som högst och vackrast simmade det nämligen fem rågblonda flickor i bikini.

Leo och Rebecka badade i lagunen som var närmast den livsfarliga vattenfallskanten, och jag satt på en blöt sten och höll tummarna. Till slut hade de tröttnat och vi gick ner igen. Det slutade förstås att regna när vi var halvvägs nere, men resan hem i genomblöta kläder i en öppen tuk-tuk blev ganska kylig. ”Note to self:” skrev jag med darriga bokstäver i min anteckningsbok, ”vattenfall = torra extrakläder!”