Laos (800 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: kip)

Mekongfloden, som är 435 mil lång och rinner ända från Tibets högplatå genom Kina till Vietnam via Burma, Kambodja, Thailand och Laos, går rakt genom Luang Prabang. En dag tog vi en flodbåt och flöt stilla nerför Mekong till Pak Ou-grottorna, där befolkningen har ställt hundratals buddhastatyer i alla former och storlekar. Det var otroligt skönt att åka båt, sitta under tälttaket och bli svalkad av vinden. Hettan var överväldigande och det gick inte att vara ute mitt på dagen om man inte hade tak över huvudet.

Jag vet inte om det var värmen, eller det faktum att vi hade olika uppfattningar om hur länge vi borde stanna i Laos; hur som helst hade vi grälat flera gånger den näst sista dagen. När jag försökte medla mellan Leo och Eric fick jag en total utskällning av båda, och kände mig plötsligt förskräckligt ledsen och arg. Jag ville vara ensam. Jag ville ha en kopp te. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sprang jag iväg från hotellet och genom de smala gränderna till det enda caféet jag kände till i Luang Prabang. Inne i den svala lilla serveringen beställde jag en kopp te och pekade på kakburken med små skorpor som stod bredvid. ”I am sorry, only if you order coffee” sa servitören men ångrade sig när han såg att jag höll på att börja gråta. Jag fick mitt te och två skorpor och satte mig under ett parasoll i skuggan.

Jag satt där och funderade över livet och hur allting skulle gå. Varför kunde inte alla bara bita ihop istället för att gräla hela tiden? Eller vore det bättre om vi stannade på en plats och redde ut allting, innan vi åkte vidare? Skulle det ens vara möjligt? Jag visste att Leo var frustrerad över vårt sätt att resa. Han tyckte att vi hade för bråttom, att vi ställde för höga krav på vår levnadsstandard och att vi slösade vår tid och våra pengar på ett ogenomtänkt vis. Ibland gick det ut över tjejerna, när de gnällde på maten eller rummen. Och då blev Eric arg på alla, och så var cirkusen igång. Jag hade naturligtvis en inte obetydlig del i det där, men den såg jag inte just då. Jag kände mig bara väldigt dyster.
Efter en stund kom Ludwig vandrande på den dammiga vägen, fram till mitt parasoll. Han slog sig ner och beställde in en kopp te (och fick kakor utan att fråga). Vi satt där och filosoferade och drack te en stund. Det kändes nästan som hemma. Ett stort lugn infann sig, och efter en timme eller så gick vi tillbaka till hotellet.

Sista dagen skulle vi ta en taxi till flygplatsen efter lunch och resa vidare till Vietnam. När vi satt och åt frukost stannade plötsligt fläktarna – hela Luang Prabang hade blivit strömlöst. Det var fruktansvärt varmt, närmare 40 grader, och strömavbrottet innebar att vi inte kunde duscha eftersom det rinnande vattnet kom genom eldrivna pumpar. Det gick inte att spola i toaletterna heller. Det var bara att gå upp på rummet, packa med så försiktiga rörelser som möjligt för att inte få värmeslag och vänta på att timmarna skulle gå.