Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)
Sista dagen tog vi taxi till Batu Caves i utkanten av Kuala Lumpur, ett berg med stora naturliga grottor där tamilska hinduer har byggt tempel. Vid foten av berget står en 42,7 meter hög staty av den hinduiska guden Lord Murugan. För att komma upp till grottorna och templet måste man gå 272 väldigt branta trappsteg.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, men som tur var fanns det avsatser här och där, där man kunde hämta andan. På andra avsatsen fick jag sällskap av en liten farbror som också tog en paus och blinkade vänligt åt mig. Sedan kilade han iväg som en liten ekorre, men när jag mödosamt tagit mig upp två avsatser till stod han där igen, pustade och log mot mig. Så där höll vi på – han före och jag efter – tills jag kom ända upp. Då var han helt försvunnen. Istället fanns där grottorna och templen, några fladdermöss, små statyer av hinduiska gudar och en hel flock med retsamma makak-apor. De var tydligen kompis med gudarna och hjälpte dem att äta upp sina presenter och blommor.
Nästa morgon, efter att ha sagt hejdå till Lawrence och hans familj och tackat för deras gästfrihet och tålamod, tog vi bussen till ön Penang på den malaysiska västkusten.
Penang har en typisk kolonial historia: år 1786 kom den brittiske kaptenen Francis Light från British East India Company dit, gifte sig med den malajiska sultanens dotter och tog ön i besittning. Under de följande 120 åren blev ön invaderad av japanerna, låg i krig med Siam och Burma och blev slutligen återtagen av Malaysia. Huvudstaden George Town är inte alls lika modern eller västerländsk som till exempel Singapore, men istället har den en fin gammal kolonial bebyggelse och är markerad på Unescos världsarvslista (UNESCO World Heritage List). Penang var en frihandelszon till och med 1969, och det finns en stor elektronikindustri. På det hela taget är det en speciell del av Sydostasien med en egen kultur värd att uppleva. Runt om på Penang finns flera lyxhotell, främst i norr, som är som lyxhotell är mest. Men det är George Town som är intressant om man vill uppleva något speciellt.
Vårt hotell i George Town var inte särskilt lyxigt, men enormt stort och tomt. De flesta gästerna visade sig vara myror som bodde i våra sängar. Jag hade ju rest i hela nio dagar, så jag höjde bara ett världsvant ögonbryn och sa ”Äsch, lite myror”, till döttrarna, som var mer skeptiska. ”Det är bara att borsta bort. De vill inte vara där samtidigt med er iallafall.” Det visade sig att jag hade fel – myrorna trivdes jättebra med sällskap i sängen.
En dag besökte vi Kek Lok Si, Sydostasiens största buddhisttempel på en kulle utanför George Town. För 30 ringgit (cirka 55 kronor) i donation till templets fortsatta uppbyggnad fick vi skriva familjens namn på en takpanna.
Pagodan var sju våningar hög, och man kunde gå i en smal trappa ända upp. För varje avsats blev utsikten genom fönstergluggarna allt mer andlös, trappan blev smalare och balkongräckena lägre.
inget räcke
Jag stannade när det var några trappor kvar medan ungarna fortsatte upp till den högsta nivån. När jag hörde deras röster långt däruppe fick jag svindel (den sortens extra-svindel som föräldrar får när deras barn klättrar på höga ställen) och jag fick sätta mig ner på ett trappsteg och andas djupt för att inte börja ropa på dem att komma ner igen.
”Ta det lugnt”, viskade Buddha i mitt högra öra. ”De kommer inte att ramla ner. Känn tillit. Dina barn har ett gott karma.”
”Pffs, karma schmarma” väste Newton i mitt vänstra öra. ”Det är klart att de ramlar. Tyngdlagen kom före karma.”
”Knappast” viskade Buddha, men just då kom alla barnen ner igen.
Vägen ner från templet liknade Dantes väg genom Inferno. Den smala stigen var kantad på båda sidor av försäljare, en på varje meter. Buy something, something? Look here, buy? Good price just for you! Buy! Buy!
Lämna ett svar