Malaysia (935 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: ringgit)

Malaysia var fint, men vi ville komma vidare. En av våra resplaner var att hitta ett ställe ganska tidigt på resan där vi kunde plana ut, bara ligga på en strand och softa. Inte mer än två veckor, eftersom några av oss blir rastlösa av strandlivet, men tillräckligt länge för att vi verkligen skulle komma ner i varv. Efter den stressiga vintern och våren kändes det befogat med ett par veckors enformigt och enkelt liv med sol och bad. Vi tänkte oss en liten thailändsk ö, och vi hade fått tips om ett fint, billigt och avskilt ställe som hette Koh Lipe. Morgonen därpå tog vi färjan från Penang till ön Langkawi, där det skulle finnas en båtförbindelse med Thailand och Koh Lipe. När vi gick ombord på färjan blev vi bryskt nervisade till undre däck. Där satt vi och såg genom fönstret hur båten sjönk lägre och lägre under kajkanten vartefter fler och fler passagerare gick ombord. Under tiden gick båtpersonalen runt och delade ut spypåsar till alla utom oss och de andra turisterna.

När båten la ut, en timme försenad, började den omedelbart kränga och rulla, och lika omedelbart började folk kräkas till höger och vänster. Båtens lilla toalett blev snabbt nerspydd. Inom kort var de yngsta i familjen också grönbleka i ansiktet och vi tog vår tillflykt till soldäcket högst upp, där Rebecka slängde sig raklång på däcket och vi andra klamrade oss fast vid de bitar av relingen som verkade sitta fast. Tydligen hjälper det mot sjösjuka att ligga ner. Fem-sex personer låg på däcket med sina spypåsar krampaktigt i handen. De friska passagerarna satt helt oberörda och beundrade utsikten eller smaskade i sig chips, och ett gäng kineser skrattade högt och tog kort varje gång någon kräktes. Det rullade så hårt att man var tvungen att gå väldigt bredbent eller studsa fram över däck, men efter tre timmar kom vi in bland Langkawis öar och vattnet blev lite lugnare. När färjan lade till stapplade vi av och åt en stadig frukost på Starbucks innan vi tog en taxi för att hitta ett hotell där vi kunde sova natten innan båten skulle gå till Koh Lipe.

Havet ser alldeles platt ut men jag försäkrar att det är en optisk villa. Det var snarare buckligt.

Vanligen brukade vi kolla i Lonely Planet eller på WikiVoyage innan vi valde övernattning, och särskilt i början av resan blev det ofta vilda diskussioner om vilken typ av boende vi skulle välja. De yngsta ville bo så bekvämt som möjligt, de i mitten ville bo så billigt som möjligt och vi föräldrar ville att det skulle vara billigt, bekvämt och med internetuppkoppling och havsutsikt. Den här gången var vi för utmattade för att ens tänka på att tjafsa och valde bara första stället utefter vägen.

Det råkade vara bungalowhotellet Sandy Beach på Pinau Cenang, resans kanske sämsta hotell. Så här i efterhand är det lite roligt att ha varit med om det, men då, när vi just hade fått betala 190 ringgit (cirka 400 kronor) för tre små fuktiga heta mörka bungalows utan fönster, men med kackerlackor, sniglar och maskar i badrummet, trasiga lakan och buckliga, gungande golv, kändes det inte så kul. Men det låg i alla fall på stranden. Vi slängde av oss de svettiga kläderna och kastade oss i havet med en gång. Som riktiga svenskar låg vi sen i solen tills vi blev röda som kräftor fast vi hade smort in oss med solkräm överallt.

Rebecka ville flyga fallskärm efter en motorbåt, men både jag och Eric sa bestämt nej. Tydligen fick Eric solsting senare på dagen, för när jag kom ut efter en siesta i bungalowen var Rebecka högt uppe i luften, flygande mot solnedgången som en liten fluga. Hon var lyrisk när hon kom ner igen, och berättade inte förrän ganska långt senare att hon hade sett fallskärmsägaren inhandla en större mängd marijuana innan han började ägna sig åt kunderna.

Man vill inte se sin fjortonåring flyga iväg mot horisonten!

På kvällen åt vi trevlig middag på ett ställe på stranden med kulörta lyktor, ödlor, nattfjärilar och en lokal sång-trio. Trots det fick jag akut hemlängtan när det var dags att sova. Kanske var det sniglarna, kanske var det känslan av att ha dykt rakt ut i det okända på obestämd tid. Till dig som aldrig har haft hemlängtan kan jag säga att det är en förskräcklig sjuka. Man vill absolut inte vara på resa längre, man vill bara bort från det dumma landet med insekter och konstig mat (eller vad det nu är som är obekant) och hem till sin egen trygga säng, sina vänner och sina gamla kända rutiner. Man kan inte fatta att man någonsin ville resa ifrån sitt kära hem.

Till slut somnade jag ändå av pur utmattning fast klockan bara var halv elva, och hörde knappt rasslet av kackerlackornas nattliga bestyr i badrummet.