Nya Zeeland (1743 mil hemifrån | tidszon: gmt +13 | valuta: dollar)
Ända sen jag var liten har Nya Zeeland varit mina drömmars land (precis som Panama är drömlandet för Lilla Tiger och Lilla Björn i Janosch bok). Jag har ingen aning om varför, jag visste nästan ingenting om det. Till exempel visste jag inte att det fanns så många får på Nya Zeeland. Killen som satt bredvid Sanne på planet var från Auckland och sa att landet har runt 4 miljoner invånare, ”most of them sheep”. Det var förstås menat som ett skämt, men faktum är att det går 15 får på varje nyazeeländsk människa.
Den här gången hade jag planerat rutten, eller i alla fall gjort ett förslag på en slingrande väg från söder till norr, baserad på en rutt i guideboken från Moon. Jag hade varit hos en pytteliten resebyrå i Melbourne och försökt boka hotell längst vägen, fast det visade sig att vi ändå måste improvisera eftersom det var högsäsong och fullbokat överallt. Vägen gick från Christchurch på sydön via Mount Cook–Wanaka–Queenstown–Fox Glacier–Nelson–Wellington–Napier–Rotorua till Auckland på nordön, och jag hade räknat med att det skulle ta tre veckor.
Nya Zeeland ligger precis på andra sidan jordklotet från Sverige räknat, vilket betyder att det inte är så nära solen och alltså inte så varmt i december. Varmare än hemma förstås, men bara 16 grader i Christchurch så vi gick och frös och slog åkarbrasor i våra tunna t-shirts.
Den tredje dagen hämtade vi vår hyrbil och körde upp i bergen mot Mount Cook. Eric var fortfarande justerad i axeln så jag fick köra själv för det mesta. Jag hade läst mycket om de dåliga vägarna och det stora antalet bilolyckor så jag var lite nervös, och första dagen bad jag familjen sitta som tända ljus och bara viska till varandra så att jag skulle kunna koncentrera mig och inte råka köra ihjäl någon av misstag. Men vägarna var bra och vi for som en oljad blixt upp i bergen. Det var roligt att köra, även om ratten satt på fel sida och jag glömde bort mig ibland och måste åka ett extra varv i rondellerna.
Bilen hade en GPS som kunde tala på många olika språk, så vi roade oss med att låta den förklara vägen som en dansk man, eller en tysk kvinna, fast oftast fick den vara en engelsk kvinna för hon lät snällast. Den satt inte fast riktigt utan trillade i golvet ibland och bytte adress utan att vi märkte det, så när vi nästan var framme sa den plötsligt att vi skulle fortsätta åt helt nya håll. Om den hade varit tillverkad i Indien skulle jag ha misstänkt att den hade en kusin som hade en souvenirshop på den nya adressen. Ibland blev den tokig och sa bara Perform a u-turn when possible! Perform a u-turn when possible! fortare och fortare tills vi var tvungna att starta om den.
Lake Wakatipu, Otago, sydön
Nya Zeeland är otroligt vackert. Snötäckta berg, overkligt blåa sjöar, pionfält som sträcker sig milsvitt längs vindlande vägar och tusentals gröna kullar som blivit vitprickiga av små tjocka korviga får.
Första stoppet var Mount Cook, det berg Sir Edmund Hillary tränade på innan han blev den förste vite mannen som tog sig upp på Mount Everest. Byn där vi bodde i ett litet alphotell heter Aoraki. Vi klättrade lite i de låga bergen runtomkring, och låg i gräset som luktade timjan och rosmarin.
Mt Cookiemonster
Själva Mount Cook är skrämmande, på flera sätt. Inte bara för att det tydligt syns ett ansikte på berget, ett som ser ut som en av maoriernas krigarmasker. Framför allt är det ett farligt berg att bestiga. På vägen mot den isiga toppen står ett monument över alla som dött i Aorakis nationalpark, och i turistcentret har de två tjocka pärmar med alla som dött på berget sedan 1907 fram till idag, och det är fortfarande flera som dör varje år. Ofta unga människor och turister, men också vana bergsguider som dör för att de varit hopbundna med någon annan som har tappat fotfästet.
Julafton firade vi väldigt stillsamt i den gröna och trevliga staden Queenstown. När vi skulle vidare ville inte Leo åka med. Han hade träffat trevliga kiwis (nyzeeländare) och tyckte att det bara skulle bli stressigt att köra vidare i den takt vi hade planerat. Han lovade att vara i Auckland i tid tills planet till Sydamerika skulle lyfta.
Lämna ett svar