Nya Zeeland (1743 mil hemifrån | tidszon: gmt +13 | valuta: dollar)
Vi fortsatte mot Fox Glacier, via två bungyjump där barnen kastade sig dödsföraktande ut över vattnet och föll drygt 40 meter med bara en liten gummisnodd kring fötterna (jag fick blunda med ena ögat och ta bilder med andra), genom Mount Aspirings nationalpark, över Haast-passet, och förbi floddeltat där Peter Jackson spelade in Sagan om Ringen-scenen där Frodo och Gollum går genom De dödas träsk.
Bilen var skön att köra, men den hade ingen vidare väghållning och jag fick köra långsamt som en snigel i hårnålskurvorna och på ravinvägarna högt över havet. Det var en riktig skruttbil också och vi fick fylla på vatten i den läckande kylaren var femte mil eller så.
Lika bra det att någon körde långsamt: jag har aldrig sett så mycket roadkill som på de nyzeeländska vägarna, ibland var det överkörda djur (harar, kiwifåglar, katter och mungos) var hundrade meter.
Mil efter mil på slingriga, svindlande vackra vägar. Vi körde från Queenstown till Wanaka och det tog bara ett par timmar, men vi hann ändå avhandla ett antal frågor där vi inte kunde enas om det rätta svaret:
- Är det fullmåne samtidigt över hela jorden?
- Är drottning Elizabeth II den person vars ansikte förekommer på flest mynt och sedlar i världen just nu?
- Kan man reinkarneras även från senare liv, eller måste de vara tidigare rent kronologiskt?
- Måste en å vara bredare än en bäck, eller är den bara djupare?
***
När vi kom fram till Wellington på nordön kände vi att det var dags att delsummera våra erfarenheter av Nya Zeeland. Jag som alltid tänkt mig NZ som paradiset på jorden, utan att ha vetat ett dugg om det egentligen, var tvungen att medge att det inte bara var ett drömland.
Det var nästan lika kallt som hemma, det var lika dyrt eller dyrare än i Sverige och ”service minded” är inte ett ord som har följt med det engelska språket hit. Vanliga kiwis är vänliga och generösa men folk som jobbar på hotell, restauranger, bensinmackar och andra serviceställen är som norrmän: tillräckligt rika för att strunta i vad turisterna tycker.
Och apropå det engelska språket – nånting hände med vokalerna i transporten. När nz-arna säger tin menar de ten. Tin uttalas som ten. Disimba betyder December, det gamla hederliga are låter som ääh, it som et, there som thëë, cold som caold och så vidare.
Arkitekturen var tråkig. De bästa städerna liknade Ankeborg. De fula såg ut som en enda stor containerhamn.
På plussidan kommer förstås vädret, som ändå är som en vanlig svensk sommar fast det är mitt i vintern.
Och den svindlande vackra naturen. På en enda dagstur kan man få uppleva alplandskap, engelska kullar, svenska fjäll, floddeltan, fårhagar och koängar, tokblå sjöar, småstäder, glaciärer, stora granskogar och glittrande vattenfall.
En förmiddag tog vi en promenad i en kall (tempererad) regnskog, med gula, gröna och sepiafärgade ormbunkar och träd, mycket märkligt och vackert. Samma eftermiddag vandrade vi till en jättelik gammal glaciär, Te Moeka o Tuawe / Fox Glacier, bara en halvmil därifrån. Bakom ena kurvan är bergen kala som nyklippta får, bakom nästa är de tätt beväxta, som ludna gröna troll.
Och det finns mest snälla djur! Nästan inga insekter, inga giftiga spindlar och ormar att tala om, inga farliga rovdjur. Vi såg stora rovfåglar segla över ängarna och vägarna, men that’s et. Smådjurens värsta fiender verkade vara bilisterna.
***
På nyårsafton gick vi ner till hamnen i Wellington, ganska så uppspelta. Nya Zeeland är ju först av alla att nå tolvslaget – vi skulle fira nyår tolv timmar före alla i Sverige, se raketer och skåla när de där hemma fortfarande dammsög, satte papiljotter i håret och valde skor. På ena sidan av hamnområdet var det en stor konsert med tusentals besökare. På andra sidan, den som vette mot havet, började folk samlas tio minuter före midnatt. Många verkade vara turister, alla var glada och sjöng och pratade. Alla tittade förväntansfulla mot himlen. Vattnet var lugnt och himlen stjärnklar. Vilket underbart ställe att stå på när fyrverkerierna började!
Jag skickade några nyårs-sms hem till Sverige när någon började räkna ner: Ten! Nine! Alla föll in: Eight! Seven! Six! Five! Men när vi ropade ett tusenfalt ZERO! hände absolut ingenting. Inga raketer. Inget glitter, inga kaskader av färg, inte ens en liten kinapuff. Vi tittade på våra klockor och tänkte att vi kanske hade räknat fel. Någon började igen; Ten! Nine! och de andra föll in, men mer tveksamt den här gången. Det hjälpte inte. Vi väntade tills klockan var 00:20 och då fick vi ge upp. Så snopet!
Nästa morgon frågade jag på hotellet om det hade blivit något fel på nyårsfyrverkerierna. ”Vi har inga fyrverkerier på nyår”, svarade receptionisten, ”vi bränner av alla våra raketer den femte november på Guy Fawkes Night”.[10]
[10] Guy Fawkes Night firas sedan 1606 den 5 november i Storbritannien och Nya Zeeland, ursprungligen som en protestantisk protest mot det katolska helgonfirandet.
Lämna ett svar