Singapore (963 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: dollar)
Efter en vecka i Singapore var familjen samlad igen. Det var jätteskönt. Fast inte bara enkelt förstås. Först var alla glada över att ses igen, men det dröjde inte många dagar förrän någon fick ett utbrott på att någon annan har använt alla handdukar och vem fan är det som har skruvat ner luftkonditioneringen igen!?!
Men så var det. Vi var sex sardiner i en väldigt liten sardinburk på export runt jorden. Ibland blev det trångt och bråkigt men för det mesta var det kul, särskilt i slutet av resan. De värsta grälen hade vi i början, för det tog flera månader innan vi hade vant oss och hittat ett sätt som fungerade bra för det mesta.
När vi hade varit ute i tre månader skrev jag en text om hur knepigt det kan vara att resa med sin familj, särskilt när man är många som vi, och när man alltid måste vara tillsammans. Jag avslutade med hur mycket bättre vi hade blivit som människor och hur visa och goda alla hade blivit mot varandra. I samma ögonblick som jag skulle lägga ut den på bloggen bröt det ut ett fruktansvärt bråk – jag tror det började med en hetsig diskussion om inomhustemperaturen – och sen var vi osams i flera dagar.
Alla var helt utmattade första veckan i Singapore. Det regnade dag och natt. Vi sov som klubbade stenar på nätterna och hasade omkring som sömniga lemurer på dagarna.Vi gick till Botaniska trädgården och lärde oss att bananer är ingefära (eller om det var tvärtom).
När det slutade ösregna gav vi oss ut och upptäckte förvånat att det hade blivit jul. Röda och silvriga julgirlanger slingrade sig överallt i det ångande, frodiga gröna, det hängde jättelika snöflingor i palmerna, julmuzaken dånade ur shoppinggalleriornas högtalare och svettiga snögubbar gjorde reklam för ångande juldrycker med extra pepparmintsskum på toppen. Jag hade helt tappat både veckodagar och helger under resan, men den här julen gick inte att missa.
God tropisk jul
Singapore som var ett tropiskt äventyr för sex månader sen kändes inte lika spännande den här gången. Jämfört med övriga Asien är Singapore så västerländskt och organiserat att man nästan tror att man är hemma igen. Vassa tungor kallar Singapore för ”Disneyland med dödsstraff” och ”världens enda köpcenter med en plats i FN”. Det är dricksvatten i kranarna, alla talar (något slags) engelska, det är rent och rätlinjigt och alla affärer är öppna och tar kreditkort. Väldigt skönt och avkopplande för oss utmattade Indienfarare.
Det mest intressanta som hände var mötet med en minst sagt excentrisk guide i det underjordiska bunkermuseet Battle Box. Museet handlar om slaget om Singapore, den galna dagen 1942 då engelsmännen förlorade Singapore till japanerna. Man går genom mörka små rum befolkade av naturtrogna vaxdockor, varav somliga rör på sig och pratar. Guiden var en mycket liten farbror som såg ut att vara hundra år, eller en tomte. Han var sju år när japanerna intog staden och mindes det fortfarande som igår. Han var fortfarande väldigt arg på alla japaner och tyskar. När han fick höra att jag var svensk sa han till gruppen att då visste jag hur det var, eftersom Sverige blev så illa åtgånget av nazisterna under kriget. Jag vågade inte rätta honom på den punkten, han var så besjälad och samtidigt lite senil, det hade varit hjärtlöst.
På slutet av turen berättade han om alla spöken därnere i bunkern som han brukade prata med. Han var katolik, sa han, men ifrågasatte inte spökenas existens. Det gjorde däremot hans kollegor, som därför råkade ut för den ena hemska olyckan efter den andra. Efter att ha vistats en timme i den där bunkern tvivlade inte jag heller på att det fanns spöken där.
Efter drygt tre veckor hade vi både hunnit varva ner och bli otåliga igen. Hela den sista veckan gick åt till att fixa biljetter och hotell för hela nästa etapp av resan: från Singapore till Sydamerika, via Bali, Australien, Samoa, Fiji och Nya Zeeland.
Lämna ett svar