Thailand, del 2. Are you sick people?

Thailand (826 mil hemifrån | tidszon: gmt +7 | valuta: baht)

Thailand firade sin kungs 80-årsdag hela det året, och överallt fanns det affischer, fontäner, statyer och bildekaler som hyllade kung Bhumibol. En dag gick vi på bio högst upp i varuhuset MBK. Efter reklamfilmerna spelades nationalsången och alla reste sig upp i bänkraderna. På filmduken syntes vackra landskap med vattenfall och bambufält, och över alltihop svävade stora vackra såpbubblor med bilder av kung Bhumibol Adulyadej. Jag tyckte synd om vår egen kung när jag såg de där filmerna, dekalerna och de förgyllda monumenten med juvelbeprydda porträtt av hela den thailändska kungafamiljen. ”Stackars Carl Gustaf”, sa jag till de andra, ”hoppas att han inte kommer hit i år. Och hoppas att han aldrig blir bjuden på bio här, och får se vad han går miste om som inte är kung i Thailand.”

Khao San Road är stekhet och rörig på dagarna, och varm och totalt psykedelisk på kvällarna. Vi försökte utforska gränderna och parallellgatorna för att hitta lugnare barer och affärer med personal som inte kastade sig över oss.

Sista dagen var det dags att förbereda nästa etapp av resan. Först gick vi till en fotoautomat och tog kort på oss själva till de kambodjanska visum som vi skulle köpa vid gränsen. Sen gick vi till ett apotek på Khao San Road för att köpa malariamedicin.

Apoteken i Asien liknar inte våra svenska apotek särskilt mycket, och det här var bara en liten skrubb, fyra kvadratmeter med vägghyllorna fyllda av miljoner olika små och stora medicinkartonger, samt en mycket energisk kinesisk apotekare som lovordade sina olika pillers fantastiska egenskaper. Jag hade försökt läsa på om olika malariamediciner inför resan. Det finns än så länge inget vaccin mot malaria, men man har nyligen upptäckt att sjögurkor innehåller ett protein som dödar malariaparasiter i en viss utvecklingsfas, så det finns hopp. Tills vidare är det enda säkra sättet att undvika sjukdomen att inte bli myggbiten. Men om man ska resa länge i malariadrabbade områden (som till exempel Kambodja, Laos och Vietnam) bör man ta förebyggande mediciner, så att man redan har ett skydd om man blir stucken. Problemet är att flera av medicinerna ger biverkningar som till exempel mardrömmar och håravfall. Vi valde att ta doxycyklin som inte är lika extremt – den vanligaste biverkningen är att man blir mer känslig för solljus och kan få brännskador och pigmentfläckar om man inte skyddar sig mot solen, men det måste man ju ändå göra. Samt skydda oss så gott det gick från att bli myggbitna genom att ha långärmade mörka kläder och använda myggspray.

Vi köpte bussbiljetter till Siem Reap i Kambodja. Bussen skulle gå tidigt nästa morgon. Som vanligt när vi skulle boka biljetter eller äta ute fick vi frågan ”Are you sick people?”. Det var inget illa ment med frågan, det är bara att sydostasiaterna inte kan säga x. Vi svarade alltid vänligt ”yes, we are six”.

Nästa morgon kom vi till resebyrån i den smala lilla gränden klockan halv sju, som vi hade fått order om när vi köpte biljetterna. Bussen skulle gå kvart i sju på gatan utanför gränden. Resebyrån var stängd, och det syntes inte till en människa någonstans. Vi ställde ner våra väskor och väntade. Klockan sju hade fortfarande ingen buss kommit, och ingen resebyråanställd. Vi började undra om vi hade fattat helt fel. Bussen skulle kanske gå från något helt annat ställe? Eller tänk om vi hade blivit blåsta och köpt falska biljetter? Halv åtta: fortfarande ingenting. Nu började åtminstone jag känna mig riktigt orolig.

Tio minuter i åtta tvärnitar bussen framför gränden, och från ingenstans kommer en massa thailändska resenärer rusande och kastar sig ombord på bussen. Vi kastade oss också. Fråga inte: bara kasta dig. Bussen rivstartade igen, och vi var på väg mot Kambodja.
Bangkok var en bra förberedelse för resten av resan. Vi lärde oss att det hjälper om man inte blir hysterisk, om man ler mycket och framförallt: om man inte förväntar sig att någonting ska bli som man tänkt sig, eller som man tror, eller vill, att det ska bli.

Någon gång under resan skrev Rebecka en lista i min reseanteckningsbok. Den är skriven på en buss, så texten är skakig och darrig. Den heter Lista över saker att inte ta för givet: